Träningstävling i rallylydnad

Idag hade vi anmält oss till en träningstävling i rallylydnad. Tanken var att vi skulle prova på avancerad klass, men då vi var för få anmälda fick vi hoppa ner till fortsättningsklassen istället. Lika bra det ! Det där med högerhandling har jag så otroligt svårt för. Får fila på det ett tag till innan det blir aktuellt med tävling känner jag.

Men träningstävlingen var väl både vatten och vin.
Viktor var fruktansvärt disträ och upptagen av dofterna och det spännande underlaget i inomhushallen. Eftersom det regnade så mycket fick vi vara inomhus istället. Men det var väldigt bra träning ! Jag får lära mig att jobba lagom mycket och visa på rätt sätt, samtidigt som Viktor utsattes för annan miljö och jag kan väl konstatera att vi behöver komma ut mer och träna på olika platser !

Vi tog oss runt på 93 poäng och vann klassen !!
Med det vann vi också ett rabattkort på det ställe som vi ska gå kurs på härnäst; perfekt !
Viktor tog sin seger med ro…

Colliebollträff

Idag hade vi stämt träff med Annie (Siri och Solveig), Marie (Missi och Texas) och Sofie (Linus) för att hänga med varandra och träna en sväng.
Tänkte befinna oss på Skara BK, men då det förekom skotträning och hälften av jyckarna är skottberörda så fick vi röra på oss. Så det blev Annies hemmaklubb Tomtens BK utanför Falköping. Tur var väl det, vi fick ett förträffligt väder med solsken och massa värme 🙂
Vi byggde ett par rallybanor och jag och Viktor provade på lite högerhandling och nya skyltar. Svårt ! Men med rätt tillvägagångssätt så Viktor förstår vad jag menar så tror jag att vi fixar det här 🙂
Annie körde med sina töser i nybörjarklass och Marie körde Texas (farbror 11 år) på den lite svårare banan. Blev dock mäkta imponerad av Sofie och Linus som hade ett otroligt snyggt flyt genom banan och dessutom en högerhandling som var ruggigt bra. Som Annie sa; Det är svårt att se vilken sida han går fot på, det är lika bra både och !

Marie körde lite lydnad med Missi och jag passade på att kommendera dem. Missi och Viktor är lite lika i fria följet; har en tendens att gå ner sig med kommendering. Så vi satsade på att höja dem båda i känslan och det var väldigt skönt att se !
Viktor fick också köra lydnad. Fritt följ, metallapportering och vittring gav vi oss på. Fria följet = bajs. Ladda honom mer i samband med kommendering tror jag på.
Metallen var vääldigt äcklig helt plötsligt. Passade på att träna med Maries som är i det nya utförandet. Införskaffa en sådan alltså.
Vittringen = ett tugg. Allt annat var kalas ! Bra fart ut, snyggt avsök, galopp tillbaka och rätt pinne ! Fasen vad roligt att det är nåt som satt sig 😀
Jättenöjd med dagen och fick till och med en solbränna på köpet 😉

Viktor på inoff. utställning

För någon månad sen fick jag idén kring att jag behöver starta upp något med Viktor igen. Vi har tagit det lugnt sen november, då han opererades senast, men jag tycker ändå han gjort stora framsteg. Mitt träningssug går på sparlåga eftersom vi inte kan satsa fullt ut, men jag vill ändå göra nåt med honom.
Därför fick det bli Irländska Varghundsklubbens inofficiella utställning i Floby ! 🙂
Även ett utmärkt tillfälle för att kolla på hur han rör sig och om domaren kan se om han linkar eller går orent. En annan stirrar sig blind på det varje dag, så det kan ju vara nyttigt att låta någon annan titta.
Det gick ju kalasbra ! Domaren älskade honom och Viktor blev BIR över kennelkamraten Mironik’s Jorcada. Därefter var det gruppfinal och domaren hade ett mycket gott öga till Viktor. När det var han och den långhåriga collien kvar sa domaren; Jag har redan bestämt mig ! Gav oss förstaplatsen och därmed tillgång till Best In Show-finalen.
Jag var salig ! Viktor har aldrig visat sig så bra, han gillade uppmärksamheten 🙂
Det var en annan domare i BIS-finalen, men även hon fick ett gott öga till Viktor och han slutade till sist som BIS-3 av de 10 vackraste hundarna som plockats ur sina grupper.
Wow Viktor, vilken stjärna du är !!

Viktors dotter Ariel på utställning

Idag var Ariel på utställning i Letohallen, Norge för domare John Walsh.
Det gick alldeles lysande då Ariel fick CK, sitt första CERT och blev BIR !!
Stort grattis Sissel och uppfödare Wenche !
Det är roligt att få följa ”mina” små valpar som helt plötsligt vuxit upp till vackra individer ❤
Ariel med sina vackra rosetter, i motvind 😛

Dagsformen

Efter alla vändor som varit har bloggen varit det sista jag tänkt på.
Viktor opererades senast i november och det var ett tungt slag där jag fick sätta ner foten rejält mot Strömsholm.
Därefter har det rullat på sakta men säkert och Viktor har med det blivit piggare och gladare med en enorm busighet och ett träningssug som han inte visat på över ett år.
Känns som att han äntligen är tillbaka, och det med råge !
Fick ett par bilder på honom som visar dagsformen och jag tycker minsann att det ser lovande ut med tanke på allt han gått igenom !

Hektisk vecka

Nu rusar tiden iväg och det är svårt att hänga med i svängarna.
Förra helgen var vi på plats i Forshaga för att delta på en dubblerad tävling i rallylydnadens nybörjarklass.
På PM:et stod det start kl 10 och vi var där i tid för rastning, anmälan och banvandring.
Det kändes faktiskt helt otroligt och samtidigt hemskt när det dröjde hela 5 timmar (!!) innan jag fick gå banvandringen på första banan ! Och då gick jag den banvandringen under hot om att missa banvandringen för den andra banan, då domaren där ville sätta fart och komma hem någon gång.
Stämningen var så låg hela dagen och jag blev alldeles utmattad och stackars Viktor hade legat i bur hela dagen.
Trots det gjorde vi en bra första bana som resulterade i 100 av 100 poäng och en förstaplacering.
När jag gått av banan, hann jag precis ge Viktor godis och beröm innan jag fick kasta mig till nästa bana för att ens få en chans till banvandring. Därefter hade vi inte mycket tid till uppvärmning eller att samla ihop huvudet till ny bana och det märktes. 80 av 100 poäng ledde visserligen till kvalificerat resultat, men kändes allt annat än bra.
Prisutdelningen hölls vid 18-tiden och jag var helt färdig. Glad som hejsan över ett 100-resultat, men nej tack till en så lång dag med det arrangemanget.

På måndagen hade jag lyckats få en plats till Niina Svartbergs föreläsning ”tävlingspsykologi och mental träning”. Något jag velat gå på sen Viktors uppfödare anordnade det för snart två år sen. Niina är en väldigt bra föreläsare. Hade mycket intressant att komma med som går att applicera på allt här i livet och inte bara hundträning. Många tankar och funderingar blev det och för egen del undrade jag lite över hur man går vidare med en sexårig hund som jag utsatt för allt, både rätt och fel. Nöjd över att jag åkte på föreläsningen, känns som en bra investering inför framtiden.

På tisdagen blev det allmänträning i regn och kyla och även om valpkursen på onsdagen bjöd på uppehåll så blev jag gruvligt sjuk till torsdagen.
Det kändes inte alls som att jag skulle vara i form att tävla på lördagen, men trots halsont och djävulskap bestämde jag mig för att åka till Eskilstuna.
En liten klump i magen eftersom jag hade flyttat upp oss till fortsättningsklassen. Lite nya moment, men efter att ha kommit fram till att snurren är det svåraste nya momentet så tänkte jag att det borde vara genomförbart.
Tävlingen bjöd på ett effektivt upplägg, men eftersom även det här var en dubblerad tävling så drog det ut på tiden.
Jag och Viktor hade start nummer två i båda rundorna vilket funkade oväntat bra eftersom jag inte orkade koncentrera mig någon längre stund. Annars brukar jag ha jättesvårt för att starta tidigt, men med Niinas ord i bakhuvudet så övertygade jag mig om att det skulle gå jättebra !
Första rundan gav en halvtaskig känsla och 93 av 100 poäng. Andra rundan gav mycket bättre känsla och 92 av 100 poäng, men med avdrag på helheten för att jag inte var tillräckligt glad.
Placering 12 i båda vändorna.

Där märks det vilken skillnad det är mellan rally och lydnad.
I lydnaden ska momenten bara utföras korrekt. I rallyn måste man dessutom uppföra sig och se glad ut.
Inget jag orkade med när jag var dunderförkyld kan jag säga. Kommer nog inte att visa några väldiga glädjeyttringar under momenten framöver heller, har väl för mycket lydnad i mig för det 😛

Viktor vann ett halsband på tävlingen och jag tänkte vara normbrytande medan resten av gänget tyckte det var passande i Rosa Bandet-tider 🙂

Livet rullar på

Utmaningen är att ge Viktor en meningsfull vardag som innehåller lagom uppbyggande motion samtidigt som vi tränar lydnad och rally men inte innehållande för snabba starter och stopp.
Jag tänkte starta honom i en lydnadstrea i oktober, bara för att ha roligt tillsammans. Men jag kom på att det är alldeles för mycket snabba starter, stopp och ett högre hopp som jag inte vet om han fixar än.
Nu går han med sitt handledsstöd och det fungerar riktigt bra. Han är fullt mobil och det går bra även när han får sina ryck och studsar runt som en ungdom.
Jag känner att det har blivit ett bra resultat trots allt. Jag ville att han skulle kunna vara hund och det är han helt klart. Han är väldigt glad och uppvisar lycka på hög nivå. Sprallig och valpig med mycket humor ❤ Möjligheten att kunna träna lydnad, spår och rally är så klart väldigt uppmuntrande och givande för oss båda, men mest för Viktor.
För egen del sviktar träningslusten rejält och jag vet inte hur jag ska få tag i den igen.
Många säger att lusten kommer tillbaka, men det är ett par år sedan nu sen jag var rejält taggad.

Tog ett par bilder på Viktor idag.
Det syns att han tappat en hel del muskelmassa och omfång runt bröstkorgen. 8 månaders stillhet gör stor skada på fysiken och även psykiskt.
Jag är ändå fantastiskt nöjd med honom ! Han har tagit det här så himla bra och är en äkta kämpe på alla sätt och vis. Min pärla kan inte rota sig djupare i mitt hjärta ❤

Bakslag och framsteg

Ska flika in med en snabb uppdatering här mellan varven. Jag är så stressad just nu med precis ALLT i mitt huvud. Får försöka plita ner lite här 🙂 Efter första rehabtillfället blev Viktor sämre. Han blev halt hela dagen och efteråt så började han linka igen vilket givetvis kändes som ett stort bakslag. I samma veva började Viktor knipa med sitt öga och såg väldigt besvärad ut. Jag blev minst lika besvärad av att gå runt och titta på det där. Spolade ögat och fick ur klegg, men det ville inte ge med sig. Bokade tid hos lokala ögonspecialisten och fick komma in. Viktor är väldigt starka i muskulaturen kring ögat och knep ännu mer när vi försökte se vad som stod på. Lite rispad på hornhinnan, men såg annars inget. Viktor fick följa med in på operation där de en stund senare hittade ett ögonhår som han lagt sig längs med ögonlocket och som vet. trodde var orsaken. Detta plockades bort på en vaken Viktor som inte ens behövde lugnande. Superhjälte-hunden ! I tron om att det var håret som orsakade blinkandet och knipandet åkte vi hem med ögondroppar och Silk-Eye. Det blev dock inte bättre och då började jag känna lite panik. Jag vet själv hur känsliga ögonen är för mig och det störde ut mig att han fortfarande håller på med ögat. Tillbaka på återbesök, lugnande till lilla Viktor och in på operation med mikroskop för att se vad som står på. INGENTING. Ingenting hittade hon. Hornhinnan hade repat sig, inga ögonhår, inget gruskorn, NADA. Bara ett friskt öga som hade lite irritation, men inget allvarligt. Prova nya ögondroppar och se vart det tar vägen. På grund av detta har vi fått ställa in ett par tävlingar. Jag föredrar ju att hunden är frisk framför att tävla, men det här mysteriet är bara för jobbigt. Sitter med en specialist som inte vet hur hon ska göra. Tog upp Strömsholm och hon sa åt mig att ta mitt ärende dit, till de riktiga specialisterna. Inte första gången som jag blir besviken på Min Veterinär. Apropå Strömsholm så ringde min favoritkirurg Sivert igår och ville höra hur vi hade det. Vi pratade en bra stund och jag berättade om rehab och att simningen gått hårt åt Viktor men att vi ser över alternativ. Jag tog också upp ögat och min misstanke om att det är antibiotikan Bactrim som slagit hårt mot tårkanalerna. Han bekräftade mina misstankar och sa att det är en biverkning, men de hade inget val med den infektionen. Sivert lät nedslagen när han pratade om reoperationen och att infektionen var ett rejält bakslag de inte räknat med. Han undrade om jag kände att det var värt det och jag kan tveklöst säga att det är det. Viktor är lycklig och en hund igen. Vi gör allt, om än i lite långsammare takt 😉 Sivert var nöjd och ville gärna höra ifrån oss vidare, det sätter jag så enormt stort värde på ❤ Vid andra rehabtillfället så var Viktor så äckligt jäkla bakis efter cocktailen han fått i samband med ögonundersökningen. Det var rent läskigt, för detta året har han sederats mer än vad många blir utsatta för under en livstid. Aldrig tidigare har han haft en så dålig reaktion på en sedering så att bakfyllan hängt i två dagar efteråt. Därför blev det ingen typ av vård eller rehab den gången. Vi fick med oss ett handledsstöd som han skulle ha på sina promenader. Det har vi varit duktiga med och Viktor har vant sig bra. Men stödet har varit för stort, töjt ut sig och inte varit något direkt stöd. Igår var vi på rehab igen och jag berättade vad som hänt för Lena. Hon undrade vad som hade hänt med Viktor. Viktor var nämligen ganska stollig och glad. ”Det bara LYSER om honom !! Jag vet inte vad som har hänt under den senaste veckan, men något är det med honom. Otroligt skönt när det går åt det här hållet, och så snabbt sen !” Jätteskönt att höra Lenas ord. Hon tyckte inte att vi skulle simma eller massera. Det som vi gjort den senaste veckan var tydligen rätt medicin. Vilket innebär att använda handledsstödet och göra roliga saker ! Vi skulle njuta av vädret, gå långpromenader och träna inom rimliga gränser tills vidare. Wow, det var så skönt ! Känns tryggt att gå hos någon som inte har ett vinstintresse utan vill det bästa för hunden och ägaren. Så imorse tog vi fasta på att göra roliga saker. Morgonpromenaden innehöll ett grusspår och ett grässpår. Viktor är grym !! 😀

Första rehabtillfället

Idag fick vi besöka jourkliniken Hund & Katt i Kumla.
Jag minns mitt telefonsamtal dit den 26 decemver 2013, precis då Viktor brutit sig. De vägrade ta emot oss då pga att det var storhelg.
Skär lite i hjärtat när det på deras dörr står; Öppet: Alla dagar, året runt.
Jag ska inte sticka under stol med att jag är väldigt dränerad av allt som hänt med Viktor. Det gör att jag är extremt rädd om honom och kan bli kräk-nervös när jag möter ägare till lösa hundar där det är så uppenbart att de inte har koll. Rottweiler-incidenten i våras späder på detta i mitt huvud och när jag hörde i skolan om en tjej som stött på lösa hundar i elljusspåret igen så vänder det sig i magen på mig.
Det är ”inne” att ha hunden lös överallt och jag kan tycka att jag borde känna mig trygg i stan, men icke. Det är faktiskt i stan som vi stöter på mest lösa hundar.
Jag kan inte förstå vitsen med att låta ens bästa vän gå lös bland trafik, människor och barn, andra hundar, där ägaren har kopplet i handen och ändå går och tjatar på hunden att den måste gå nära. Varför är människor så respektlösa mot sin egen hund och alla i omgivningen ?!
Viktor skulle lätt kunna gå lös vareviga dag, men jag har mer än gärna ”säkerhetslinan” på, speciellt i stan. Jag kan aldrig förutse vad som ska hända; snöre på !
Puh, jag blir så upprörd över detta ! Jag vill kunna känna mig trygg och glad när jag är ute på promenad med Viktor, vi ska båda njuta, men det är mycket sällan så. Alltid på helspänn…

Tillbaka till rehaben !
Vi träffade Lena som är fysioterapeut och väldigt duktig.
Hon antecknade allt som hänt och gav en känga till Strömsholm som inte hjälpt mig med massage, passiv rörelseträning och stretching.
Vi började dock med att simma.
Viktor har aldrig simmat i bassäng eller haft flytväst, men jag kände mig inte så orolig. Jag vet att han skulle tveka på rampen ner i vattnet, men efter övertalning så kom han i och började simma omgående.
Lena sa att han jobbar bra med framdelen, medan han är lite lat med bakdelen. Men då fokus ligger på tassen så är det okej att han gör så.
Hela 5 min fick han ligga i och simma och det hördes på honom att det var ansträngande. Otränad är han efter åtta månader, men kämpar på bra ändå.
Efteråt fick han duschas av och torkas på luftmadrassen. Viktor blir bara liiite busig av att bli blöt, så det blev mer joddlande, gurglande, rullande och tugga på handduken än att bli torkad. Lena var road av Viktors sätt och han är en riktig charmknutte när han sätter den sidan till, haha.

Efter det så visade Lena mig hur jag skulle utföra passiv rörelseträning och det känns som att det kommer gå toppen. Viktor är extremt lätt att jobba med och väldigt välvillig så det känns skönt och tacksamt.
Vi fick tid igen nästa vecka, så håll tummarna för att han kommer gå i själv så kommer vi snart att få simträna mer frekvent på egen tass 🙂

Viktor blir så väldigt fluffig när han varit blöt 😛

Du skulle fyllt 2 år idag…

Veyron det lilla blåbäret…
Det går inte så många dagar utan att han korsar mina tankar.
Idag skulle ha varit hans andra födelsedag, något som han säkert firar med hopp och lek i Nangijala.
Veyron var en clown, ända sedan små valptassar, då han hittade på mycket lustigheter och älskade sina människor hur mycket som helst.
De svårigheter han hade med nya människor, andra hundar och djur, nya miljöer, kom också att bli för mycket för honom. Jag vet inte om det har gått någon förbi att jag valde att låta Veyron somna in på grund av hans nervösa och ångestfyllda förhållande till allt. Något som eskalerade på slutet då inte ens jag, som var hans största trygghet, kunde hjälpa honom att överkomma vardagen utan att han vandrade runt som en orolig själ eller försökte att bita sig ur situationer.
Kanske är det magstarkt att säga att jag inte ångrar att jag lät honom somna in. Men den ro han har fått, och även jag, skulle aldrig kunnat ersättas av något annat om jag hade valt att behålla honom.
Vi provade alla möjliga och omöjliga lösningar, för att falla platt igen efter ett tag.
Veyron var inte alls bra innanför pannbenet och med alla de hjärnspöken och upplevd ångest så kändes det inte rätt att låta honom leva så i säkert 10 år till.
Alla åsikter, tankar och råd har jag lagt bakom mig. Jag vet vad som är bäst för min hund. Jag vet att han inte kunde få det bättre.
Jag saknar dig ! Grattis på din dag ❤
Veyron var inte den enda i kullen som fick somna in i vintras. Brodern fick somna in på grund av spondylos och en syster som hade det lika jobbigt som Veyron med rädslor fick också somna in tidigt i år.
Jag lider med ägarna för jag vet hur otroligt tungt det är att ta det beslutet. Hur många tårar som kan fällas och vilken känslomässig berg- och dalbana man går igenom. Alla de åsikter och råd som flyger genom luften, alla andra som ska veta bäst trots att de aldrig träffat hunden. Alla gånger man undrat vad som är fel och hur man ska hjälpa…
Det är någonting som har blivit fel med den här kullen. En annan syster har mentala problem och ytterligare en syster har LTV1 och fjärde systern har konstaterad distichiasis. Det är ledsamt med sjuk hund, vare sig det yttrar sig fysiskt eller psykiskt.
Jag vet att intentionerna med den här kullen var de bästa, annars skulle jag själv aldrig köpt hund därifrån. Ibland blir det fel, inget kan vi göra åt det mer än att konstatera att det inte var en bra kombination.
Därför blir jag fruktansvärt ledsen och uppriven när jag ser att Veyrons uppfödare tänker gå vidare med den här kullen. Inte bara en, utan två av hans systrar är planerade till att gå i avel inom överskådlig framtid.
Det är rent av hjärtskärande att se och jag mår illa vid tanken att ovanstående gener ska plockas vidare. Det ser inte ljust ut…